vana för vanligheten.
Stilla tystnad, Omaka bullrande,
Flertal ljud som jag känner igen sen förut,
Urets tickande ton som inte längre hörs,
av vana för vanligheten, kanske medlidsamheten.
Har gjort mig till den jag är,
Sorgligt gråtande barn med besvär.
Utifrån sett, mer troligt än rätt,
att hon gråter sig till söms i evig tvekan.
Men sorg som förtär,
kommer den aldrig släpa?.
Ska det alltid kännas såhär?
Och rivande sår,
ska de aldrig blekna?
Är de sånt som består?
Men frågan va fel,
kommer du bli okej?
ja kanske, men inte hel.
Flertal ljud som jag känner igen sen förut,
Urets tickande ton som inte längre hörs,
av vana för vanligheten, kanske medlidsamheten.
Har gjort mig till den jag är,
Sorgligt gråtande barn med besvär.
Utifrån sett, mer troligt än rätt,
att hon gråter sig till söms i evig tvekan.
Men sorg som förtär,
kommer den aldrig släpa?.
Ska det alltid kännas såhär?
Och rivande sår,
ska de aldrig blekna?
Är de sånt som består?
Men frågan va fel,
kommer du bli okej?
ja kanske, men inte hel.
Kommentarer
Trackback
